Ja, det sa Yoga-läraren till mig att jag var under morgonens Yoga-klass när jag trots att jag satt mig i en position där jag såg ut som en kringla inte riktigt kände något

Dagens motto var dock inte att försöka nå så långt ned eller bak eller runt utan att våga känna efter. Hur känns det när man tänjer kroppens muskler till nästan bristningsgränsen? Vi börjar andas oregelbundet och musklerna spänner sig i försvar. Men vad känner vi på insidan?

Hon uppmanade oss att öva på att känna, även i vårt dagliga liv. Att istället för att begrava oss i saker att hela tiden göra, stanna upp och våga känna efter på våra känslor, möta vår oro och våra rädslor och få dem att blekna genom att omfamna dem med kärlek och nyfikenhet.

Det har jag fått till mig förut, att just det vi är som mest rädda för eller oroar oss för ska vi välkomna. Det låter galet men jag tror att det ligger nåt i det. Vågar vi låta det värsta som vi tror kommer hända oss ske så släpper oron. Oro gör inte morgondagens bekymmer lättare, det förstör bara dagens lugn.
/L

Home Sweet Home