Imorgon är det Stockholm Maraton och jag har flera vänner som ska springa så jag ska försöka stå och heja under hela loppet även om det tokregnar. Jag älskar att se alla duktiga löpare och står och hoppar och skriker peppande ord till alla oavsett om jag känner dem eller inte Jag blir själv så himla peppad att springa loppet när jag ser hur starka och snabba alla är. Kan de så kan väl jag tänker jag och undrar varför jag står vid sidan av och tittar på!? Sen går det några dagar och jag tänker om… Man ska jag aldrig säga aldrig, men 42km är långt och just nu så känns det som att fokus får ligga på att bli grym på 10km, alltså klara milen på 45

När, eller om, jag någonsin kommer upp i nivåer som några av mina duktiga kompisar är i som springer Maraton på 3-3,5 timmar, alltså lyckas hålla ett tempo på runt 4-minuter per km så kanske jag också kan känna lockelsen och någon slags njutning i att springa så långt, som jag utgår ifrån att de känner…

Heja Charlotte, Frida, Henrik, Mikaela och alla andra som springer! Jag hoppas verkligen att ni klarar era måltider som jag vet att ni kämpar så hårt för!

Viktigast av allt, var rädda om er! 

 Bilden är lånad från svd.se