Jag har precis bytt jobb där jag trivs som fisken, träffat världens bästa kille som jag är upp över öronen förälskad i och så vitt jag vet så är jag 100% frisk.
Samtidigt ligger jag sömnlös på kvällarna efter timmar av Hemnet-knarkande och diskuterar med alla i min omgivning om riskerna att belåna sig till en bostadsrätt, helst till en sekelskifteslägenhet och helst innanför tullarna… Ska man våga riska även om världsekonomerna spår nedåtgående trend på de ökande bostadspriserna, ska jag flytta ihop med pojkvännen eller helt enkelt försöka få tag på en hyresrätt när jag nu under våren måste lämna lägenheten som jag så fint bor i?
Vad är det som händer? Är det bristen på dagsljus som gör att man överreagerar eller beror det på ett för tillfället relativt instabilt sinne som man lätt hamnar i när större beslut ska fattas? Eller är det bara så enkelt att man är uppvuxen i ett land och i en generation som förväntar sig att få det bästa av allting och att man inte är värd mindre? Ibland blir man bara så less på sina minimala får man väl ändå säga i-landsproblem.
Samtidigt tar det upp hela min värld just nu. Jag försöker titta på det ifrån ett helikopterperspektiv och jag ställer även frågan precis som karaktären Carrie gjorde i Sex&TheCity “Can we have it all?”
/L
